Det är så här jag sammanfattar vistelsen i Provence

[Utdrag ur mitt senaste dagboksinlägg]

"7/6-09 Aix-en-Provence

Dagarna med gemenskapen har lidit mot sitt slut. Snart fem månader är jag uppe i och minnena är många och goda. Så många bekantskaper man har gjort, så många personligheter man har mött. Det är så mycket med ett främmande land som man kan ta till sig och samtidigt lära sig av. Att inte behärska språket tycks vara ett stort hinder i många avseenden. Det gäller att se rikedomen även i dessa situationer. Att inte kunna ett språk är att upptäcka allt det som saknas en förvisso, och som hämmar en som person, men det är också allt det som man redan har i sitt eget språk. Det är en rikedom som gest tillkänna enbart genom bristen av en annan.

Förmågan att bygga broar över okunskapen är också en rikedom. För varje bro som byggs ökar chansen att fylla i luckorna. Ge det några år av övning och broarna kommer att vara överflödiga, det som en gång "överbryggades" finns nu inte kvar som ett hinder. Kedjorna i språket kopplas samman till kunskapsfält, i det nya språket precis som i det egna språket.

Vad har jag upptäckt hos mig själv på ett halvår? Svart på vitt, inte mycket. Men i ett större perspektiv, en hel del! Det är alla de där enstaka situationerna som speglar min personlighet. Stunden av missförstånd, missmod, missöden som visar hur man tacklar sina motgångar- där broarna byggs. Men också stunderna av förståelse, överenskommelse, ståndtaganden och acceptans. Med olikheterna föds förståelse och med likheterna föds sympati. Om allting sker med empati och sympati som minsta gemensamma nämnare så existerar inga oövervinnliga fördomar längre.

Att lära sig en annan persons, ett annat folks kultur, handlar om att anpassa sig till och ta del av den. Inte att glömma bort sin egen grundläggande personlighet, utan att i största mån integrera det gamla med det nya. Det handlar inte heller enbart om att bevara det gamla när det kommer i kontakt med det nya, utan att förädla det som finns, lägga till någonting kompletterande som gör att man växer som person.

Nu är alltså vistelsen över. Jag är så nöjd man kan bli, och än har jag resan på rivieran kvar! Jag har upptäckt hur självständig jag ändå kan vara när det gäller. Hoppas det håller i sig åtminstone tills jag kommer hem igen. Helskinnad OCH nöjd vore den perfekta kombon!

En hälsning till alla som har delat frankrike-vistelsen med mig. Jag saknar er redan! Ses hemma i Stockholm inom kort!